Det var en gång en tonårsflicka med det vackra namnet Saga som älskade att vara på en ö som hette Mefjärd. En otroligt vacker ö där hon ofta tillbringade tiden med en kompis inne i lillstugan med dörren stängd, tittandes på film på sin laptop eller pillandes på sin mobiltelefon, endast ut-kikandes för att se om det serverades revbenspjäll eller något annat gott kött eller om någon möjligen spelar ett parti kort eller backgammon.

Men denna dag vaknade Saga upp, efter en hård jobbhelg på det stora byggvaruhuset där hon som 3/5 delar av hennes familj arbetar, och sa:-Ska vi lägga nät?Martin, kamraten Sara och morfarns fru Berit följde snällt med ut till det bästa fiskestället: Doris grynna.

Där skulle näten läggas i och det fick bli med hast för någon blev väldigt kisnödig därute i båten så Saga fick ro in till bryggan igen så skummet forsade kring fören på lillbåten.

Dagen därpå var Saga uppe med tuppen (nästan) för att gnaga på ett par revbenspjäll till frukost och såklart för att förbereda sig för att åka ut och hämta in fångsten!

Denna gång hade pappan förbarmande och åkte med ut till Doris grynna för att hjälpa till med muskelkraft, både vad gällde dra igång båtsnurra och att dra upp nät.

Av den stora fiskfångsten blev dock inte mycket. Endast en ynka sik- men en väldigt fin sådan tyckte Saga som mycket intresserat följde den rutinerade skärgårdsbon Berits rensning av fisken. När fångsten inte räckte till alla de 12  personer som hungrigt väntat på fisklunch, fick Saga frågan om hon ville ta med fisken in till sta´n och laga till den där. Saga blev då mycket glad och packade ömt in den lilla fisken i is och la den i en kylväska.


Och så kom båten äntligen så att Saga kunde forsla hem sin lilla fisk som var en Sik om jag inte nämnt det tidigare i den här sagan.

Saga bar så in den relativt lätta kylväskan på båten och satte sig tillrätta på övre däck i solen brevid sin kamrat Sara och drömde om några revbenspjäll eller något annat gott kött medan Sara drömde om lite mer kryddstark mat än den hon på denna vackra ö fått smaka!


Den avvinkande skärgårdsbon Berit tog sin vackra vita hund och gick hem över ön med en glädje i sitt hjärta, dels för att tonårsflickan Saga kommit och hälsat på och dessutom stuckit näsan utanför lillstugan, och dels för att hon fått en fisk och blivit så stolt och glad.

Så fick då Saga vandra med den blåa kylväskan dunkandes mot vaderna uppför Dalarös branta backar ända bort till Askfatshamnen där Quashqaiens baklucka fick inhysa den lilla fisken i sin lilla ispåse i den nu rätt tunga kylväskan.
Och tänk, att på vägen till den vackraste bilen som denna dag stod parkerad i Dalarö, gick hon förbi denna väg som hade samma namn som den som den här sagan handlar om.


Nu närmar den här sagan sig slutet för det finns inte så mycket mer att berätta än att Morbrorn och Mostern (som var uttröttade efter dagens vedermödor) på telefon glatt tog emot nyheten att tillaga denna lilla läckerhet som låg i kylväskan, till en sen middag, efter att de haft släktkalas hela dagen för att fira den yngsta sonen och bakat två tårtor och lite annat kaffebröd. Men denna lilla fisk gav dem energin åter!

Saga fick så hjälp av morbrodern, som själv dragit upp en och annan fisk i sina dar, att tillaga sin fisk med smör och kryddor i just samma ugn som varit full av citronmarängpaj och aftereighttårta hela dagen.





Så slutar den här sagan om Saga och hennes lilla fisk gott på alla sätt och vis. Snipp, snapp, snut så var sagan slut!
Det kanske var en saga alltför god för att vara sann- precis som min Saga!
♥